Att leva med det

Problem skapar problem:
Jag är en tjej som oftast fått som jag vill, det fick mig nog att tro att jag var nån slags "oövervinnelig" människa. Jag tror det är mitt problem. Motgångar (som jag har fått för lite av) är som en medicin mot sjukdomen, "man kan må dåligt eferåt, men jag kan lova dig att man blir frisk o att det är nyttigt, fast jag vet att det kan vara bittert.
Anledningen till att du borde läsa det här är att jag vill dela med mig av mina misstag så att du slipper göra samma.

Att vara god eller ond:
Ibland önskar jag att livet var mer som en film. I filmerna kan man enkelt se vilka som är goda o onda. Dom goda står på ena sidan med rosiga kinder o dom onda står på andra sidan, dom ser oftast extremnt ondskefulla ut o dregglar oftast. Men i väkliga livet så är det inte så enkelt, då går det inte att se vilka man kan lita på o vilka som är orcher.
Jag har alltid trot att jag var en av dom goda som slåss för andra. Men nu har jag insett att jag varit självisk hela mitt liv, jag är en av dom onda som bara bryr mig om mig själv. Det är tungt att erkänna det för sig själv, men då har man redan kommit långt i kampen om att få stå i dom godas led.

Problemet föds:
För ett år sen när jag träffade "honom" så var jag självisk utan att inse det. Jag tog vårt förhållande som en oskyldig liten flirt o tänkte inte på att "han" kanske tog det långt mer seriöst.
Jag var väldigt självisk o tänkte bara på mig själv. Visst var "han" en väldigt trevlig figur men jag hade nog inte siktet inställt på ett seriöst förhållande. Vi hade det väldigt roligt tillasmans, men hann inte vara ihop särskilt länge så kände jag att det här lilla pirret i magen var helt borta, det var inte spännande länge. Jag tänkte att det kanske bara var något tillfälligt men känslan av att något var fel höll i sig.
Jag hade inte helt bestämmt mig för att göra slut, men jag började ignorera honom. Ifall jag inte varit så himla självisk så skulle jag ha fattat att han värkligen tyckte om mig o att det var riktigt taskigt. men det gjorde jag ju inte o det var mitt första misstag. Ju längre tid som gick ju mindre träffades vi. Jag kände att jag absolut inte hade något im ot att vara singel igen så tillslut så sa vi knappt "hej" till varandra. En sak som störde mig lite var att han inte frågade mig vad som var fel, fast det kanske var svårt när jag undvek honom. Nåja, tillslut så kunde jag klassas som 100% singel igen o jag sörjde det inte. Tvärtom så var jag väldigt nöjd med mitt liv just då.

Värkligheten hinner ikapp:
Tiden gick 1 månad, 3 månader, tillsist hade det gått exakt ett år.
Natten mellan den 3 nov och den 4 fick mitt liv att ändras.
Jag hade en dröm som talade klarspråk, en otroligt värklig dröm o den värsta mardröm jag nånsin haft. När jag vaknade insåg jag att om jag inte gjorde nått så skulle den slå in.Då fattade jag
"jag hade aldrig kommit över honom o skulle aldrig göra det"
Jag kom på mig själv med att gå runt o tänka på hnom o tiden när vi fortfarande var tillsammans. Jag fattade vad som höll på att hända o jag försökte kämpa emot: Jag höll på att bli kär i mitt x, som jag dessutom undvikit i ett år!

Tyvär så vinner oftast kärleken över förnuftet:
-Förälskelse är en psykos, sa min kompis. O visst kan jag fatta att det vätrkade dummt att tro att han skulle ta mig tillbaka bara så där, när jag dissat honom i ett år. Jag bestämde mig ialla fall för att vänta tills efter lovet o se om det kändes likadant. jag led hela lovet över at jag inte fick träffa honom. Så efter så hade jag bestämt mig för att det bara var att säga som det var, rakt ut. Så vi bestämde att vi skulle prata.

Som man bäddar får man ligga:
Att jag inte kommit över honom var ett faktum så när han sa att han kommit över mig så......
Han förklarade att det hade hänt så mycket o att han gått vidare. Nu när jag ser tillbaka så inser jag att det var riktigt korkat att tro att vi skulle kunna bli tillsammans igen, riktigt korkat. Det var ialla fall det största nederlaget i mitt liv. När jag skriver det här så har det gått 2 veckor sen den dagen då han sa det. Just nu mår jag jätte dåligt men det är bara att inse att en vacker dag (även om det just nu känns som att det kommer att ta minst 90 år) då kommer jag att skratta åt allt det här. Vad är det för mening att kliva upp på morgen när jag vet att det ändå är förlorat. Just nu känns det extremt svårt att se det possitiva, men för att nånsin kunna gå vidare så har jag gjort en lista på saker som jag lärt mig av det här för som sagt det som inte dödar en stärker en:

1 Man kan inte alltid få som man vill.

2 Som man bäddar får man ligga.

3 Var mindre självisk. I längden tjänar alla på att ta hand om sina kompisar o varandra, tänk om du en dag blir anledningen för nån anan att kliva upp på morgonen.

4 Att jämt säga som det är.

5 Strunta inte i saker, inget löser sig av sig självt.

6 Håll fast vid det du har.

7 Lär dig av andra. Hur många gånger har inte mina kompisar hamnat i liknande situationer o hur många gånger har jag struntat i att såna saker kan hända mig med. Lyssna på alla o tänk efter "kan jag lära mig något av det här"

8 Allt gott har nått ont med sig. men man får inte glömma att även....

9 Allt ont har nått gott med sig. O sist men inte minst.....

10 Att leva med det. Alla gör vi mistag o det får man leva med.

O så gjorde jag en lista på saker som jag alldrig kommer att lära mig:

1 Lyssna på hjärnan inte på hjärtat.

------------------------------------------------------------------

Om "du" nån gång läser det här så ska du bara veta att det finns så mycket som jag vill säga dig, o att att det här är skrivet till dig. O sist men inte minst att jag älskar dig o aldrig kommer att sluta göra det!